Leva autentiskt
Vad är viktigt för dig innerst inne? Vad får dig att känna dig levande? När skrattade du hjärtligt senast? Vad gjorde du då? Hur kändes det? Vem träffade du?
Hur är det att svara på dessa frågor? Känns det lätt? Flödande? Känner du att du är i kontakt med din intuitiva inre röst? Eller stöter du på hinder mentalt? Du känner kanske rentav fysiskt motstånd i kroppen?
En av de vanligaste och kanske största rädslorna vi låter oss styras av är nog rädslan för vad andra ska tycka om oss. Vi är ofta också rädda för hur det ska bli i framtiden. Med jobbet. I en viss relation. Någon nära anhörig som har en sjukdom. Vi är rädda för att misslyckas. Eller så tycker vi inte vi är värda att älskas. Detta skapar stress och obalans.
För flera år sen, vid ett möte med en grupp västerländska lärare, uttryckte Dalai Lama stor förvåning till den grad av motvilja mot sig själv och känslor av ovärdighet som västerländska elever uttryckte. Han hade helt enkelt inte mött detta fenomen i sig själv eller i sin kultur. Detta med “unworthiness” verkar vara något som är oerhört vanligt bland oss västerlänningar och något som vi ofta styrs av omedvetet i olika situationer i livet.
Men du. Handen på hjärtat. Vilka val gör du i din vardag när du – oftast omedvetet – styrs av dessa rädslor? Som i grund och botten helt hänger ihop med tankar.
Tillbaka till frågorna. Om du inte hade trott på dessa tankar. Hade det blivit någon skillnad då i ditt liv? Om du, just nu, kan sätta dig bekvämt i stolen med båda fötterna på golvet och luta dig tillbaka ett litet ögonblick. Släppa kontrollen. Vad händer då i dig? Just nu. Jag vet, inte lätt det här. Men du. En sak kan du göra. Stavas andetag. Hänger ihop med sinnet. Om andningen är lugn blir sinnet lugnt. Om sinnet är lugnt blir kroppen lugn och avslappnad.
Så ta ett djupt andetag. Håll andan. Och andas ut. Gör det igen. Och igen. Märkte du? När du höll andan. Gick det att tänka då? Eller blev det ett litet uppehåll mellan tankarna? Ja, just så. Närvaro. Nära varandet.
Yoga och mindfulness handlar om detta.
Att lära sig komma nära kroppen. Sinnet. Andningen. Och att få ökad klarhet i hur dessa fenomen hänger samman. Inget är separerat från det andra. Först lär vi oss hur det hänger ihop under själva utövandet. Sen, med lite träning, i livet, i vardagen. Att få ökad insikt i tankar och känslor. Att lära sig få ett nytt förhållningssätt till tankar och känslor. Att inte låta tankar och känslor ta kommando över ens liv. Att inte leva eller agera reaktivt. Att leva mer medvetet och närvarande. Mer i balans. Att se orsak och verkan. Så vad händer när man låter sig kidnappas av tankar som “vad ska andra tycka om mig eller det jag gör” när jag utför något, t.ex. håller en presentation eller samtalar med någon. Vad händer i mig? I kroppen? Med andningen? Vad säger jag? Gör jag? Eller vad låter jag mig hindras att göra?
Jag har själv i många år studerat sinne, kropp, tankar och känslor som jag genom åren mött i mig själv. De olika rädslor jag nyss gett exempel på har jag mött i mig själv. I olika situationer, i medgång och motgång. Noterat vilka konsekvenser det fått i mitt liv.
Meditation och yoga är och har varit det främsta verktyget på den här resan. Jag möter fortfarande rädslor av den här karaktären i mig själv, men inte lika ofta. Tack vare allt utövande. Jag är nu mer medveten om precis när det sker och brukar då sätta mig med det, i meditation. Och låta det passera förbi. Precis som åskvädret i midsomras. Nuförtiden kan det gå ganska snabbt att släppa tankar och känslor som klibbat fast i mig. Känner mig djupt ödmjuk och tacksam. Förr kunde det haka tag i mig länge. Då var det oftast omedvetet och jag flydde ifrån det jag upplevde som negativt på olika sätt. Hela samhället är ju uppbyggt så att olika flyktvägar finns överallt så det är väldigt lätt egentligen. Ska jag jobba? Äta choklad? Åka någonstans? Ringa någon? Träna? Sätta mig vid datorn? Gå ut? Eller ska jag möta det, precis så som Buddha gjorde när han satt under trädet och mediterade.
Låt oss se in i ett scenario. En märkligt och kanske overkligt scenario kan tyckas men jag vet att det är möjligt. Om du inte trodde på tankar som handlar om oro för vad andra ska tycka om dig. Om du inte trodde på tankar som handlar om oro för hur det ska bli framöver. Om du inte trodde på tankar som säger att du inte duger som du är eller att du inte är värd att älskas. Om du kan förhålla dig till dessa tankar som till molnen på himlen. Du noterar att de är där. Men du låter inte dig svepas med av dem. För innerst inne vet du. Att detta också kommer passera förbi. This too will pass.
Hur hade det blivit då? I ditt liv. Vilka beslut hade du då fattat? Vad hade du tackat ja eller nej till? Vad hade du gjort? Vem hade du träffat? Hur hade det känts?
Livet är här. Nu. Nära. Inte imorgon. Inte igår. Utan nu. Och du. Om en liten port i ditt hjärta och sinne kan öppnas upp så kommer du se något du redan vet djupt inom dig. Och det är att det finns ‘stjärntals’ möjligheter.
PS! Ordet ‘stjärntals’ uppfann min dotter Ebba när hon var 6 år gammal. På frågan vad det betyder svarade hon “mamma, det betyder jättejättejättejättejättemånga”.